Nu har det gått en bit in på det nya året och hur ser det ut för mig hittills? Det ser verkligen super ut, 1 mars flyttar jag till min helt egna lya och börjar jobba igen, det här året har bestått av att prioritera mig själv och ta upp kontakten med long lost friends. Jag börjar känna att jag står stadigare nu, jämförelse med tidigare då jag trott att jag ska ramla över staketet som separerar livet och döden. Varje vecka har jag pratat med en man på psykiatrin som är en jätte trevlig och rolig snubbe, en timme i veckan och man går därifrån mer peppad än tidigare och är mer än redo att hantera vad livet nu än vill kasta på en. Har verkligen insett vilken jävla kämpe jag är, jag har gått igenom ett helvete, hamnade verkligen i en djup svacka där ett tag, men trots det krälade jag mig upp och ställde mig på mina egna två ben ytterligare en gång och sa fuck you till vad som än har fortsatt försökt att dra ner mig. Utan någon riktig hjälp har jag klarat mig igenom en enorm omställning, från de värsta till något jag genuint och varmt ser fram emot. Jag har ändrat syn på mig själv och numera är jag min egna ljusglimt i livet, och det är en sån stor grej för mig att kunna säga och skriva här nu idag. Jag har aldrig riktigt tyckt om mig själv, aldrig riktigt känt att jag hör hemma om ingen annan ger upp sitt egna liv för att försöka få mig att känna mig värd något. Jag har kommit till insikt att relationer ska man inte ta lätt på och en bra relation är något man gör sig förtjänt utav, aldrig något man ska ta förgivet. Idag är det en torsdag, i vanlig ordning ska jag iväg och prata med min samtalskontakt och imorgon inväntar psykiatrin. Även om jag känner mig stabil och att min depression nästintill känns som bortblåst och nästan främmande för mig vet jag att jag idag aldrig ska ta livet förgivet. Mitt nr1 mål för det här året och i framtiden är att ta dagarna som dom kommer, acceptera hur det ser ut och hur jag mår, låta mig själv vara lycklig och inse det faktum att en dålig dag är bara just det, inget som formar resten utav ens liv. Jag ska inte låta en dålig händelse rasera hela min värld, och även om det känns så för dagen så har jag en ny dag som väntar, en nystart på ett sätt. Göra om göra rätt, vi är ju trots allt inte annat än människor och alla vi är långt ifrån perfekta.

 

Enough utav det där, nu vill jag berätta om min nya förändring, jag har ju länge velat göra hål i naveln, och speciellt efter min titthålsoperation har jag känt mig väldigt medveten om hur den ser ut och vad som dyker upp i deras huvuden när dom ser den. Jag hade en dröm i början av året att jag splittat tungan och när jag vaknade kände jag bara att jag måste göra något nytt, för mig själv. Så igår gjorde jag det jag längtat efter så länge jag kan minnas, jag piercade äntligen min lilla navel. Och jag är så nöjd, nu ska jag vara duktig och ta hand om den så att den får stanna kvar.

För dig som orkat läsa allt det här, du förtjänar en klapp på axeln.
Jag kommer förmodligen inte vara så aktiv på bloggen och skriva en hel massa inlägg, kände mest att jag saknade att skriva av mig och att det skulle vara kul att spara sånt här för min egen skull mest. Men om det jag skriver på något sätt kan inspirera någon så lämnar jag det här öppet för er att läsa när ni nu vill. Var heller inte blyga att kommentera om det skulle vara något, jag bits inte. Ha en underbar dag, pussar och kramar.